Hur ska jag kunna vara stöttande och glad för din skull när det enda jag känner och tänker på och får lite panik över är att du förstör dig själv? Jag kanske bryr mig för mycket.. men jag ser din kropp som min och letar alltid fel.
Du får mig att känna mig sådär sjuk igen. Förlåt, Min hjärna säger åt mig att skratta om du inte blev nöjd.. men det tänker jag inte göra.. jag tänke inte kommentera, för jag vill inte se, inte höra eller prata om det.

Midsommar peppet lämnade mig och istället kom en längtan till skåne och mormor och morfar. Allt har alltid varit så mycket enklare där. Det känns som om du får mig att vara någon folk har svårt att tycka om, kanske är det bara jag och mitt huvud igen. Men det spelar ingen roll för poängen är att jag inte alls vill vara den hanna.
Om dom råkar tycka om mig vid första intryck .. så tar det inte lång tid tills de ändrat uppfattnig.

Jag kanske borde gå och dra något gammalt över míg.. Be din mamma ringa! HA HA!